Egentligen

Egentligen hade han önskat sig en kanin, en mjuk gosig sak med långa öron som fladdrade hit och dit, en hoppande liten busig kanin. En ny tröja hade aldrig stått på hans önskelista, det var han helt säker på. Ändå satt han nu där i sängen, med mamma och pappa som stod vid fotändan och såg på honom med förväntan i blicken. Visst skulle han väl älska den nya, varma tröjan? Omgiven av omslagspapper som prasslade vid varje rörelse lyfte han upp tröjan, långsamt. Lade den mot kinden, kände hur mjuk den var, inte stickig som han först hade trott. Den var stickad, med en underbart söt kanin på framsidan. Trodde de verkligen att det var det han ville ha?

När han var upptagen med tröjan smet pappa ut ur rummet, kanske skulle han hämta kuvertet från farmor. Det hade han inte sett till än, och ändå visste han att det hade kommit, ett sånt fick han varje år. Mamma tittade fortfarande på honom, väntade på att han skulle prova kanintröjan. Han drog den över huvudet, och fick kämpa en stund innan han fick ärmarna rätt och återigen kunde se. Nu stod pappa vid sängen igen, leende. I handen hade han kuvertet. Det innehöll två hundra kronor och ett grattis, det behövde han inte öppna det för att få veta. Men ändå...

När han sträckte sig mot det kände han plötsligt något röra sig under täcket. Kunde det vara...? Kanske, kanske...? Han ryckte bort täcket, och där! Längst nere vid hans fötter, insläppt under täcket av pappa när han försökte prova tröjan, låg Kaninen. En liten, svartvit kanin med långa öron och stora bruna ögon låg där, livs levande. När han tog upp den i famnen och kände dess snabba hjärtslag mot sina små fingrar var han fullkomligt lycklig.